Kulturkrock

Familjen är väldigt trevlig och snäll och extremt omhändertagande. För omhändertagande. Jag klarar inte av mycket mer, tur att jag åker till Bangkok. Det är extremt enerverande att de ska ha 100% kontroll hela tiden. Det går så långt att Red räknar hur många gånger jag går på toaletten, det är inte ens ett skämt. Varannan dag frågar han om min mage är bra. Han lär ju märka om jag mår skitdåligt och jag kan berätta för honom om det är någon mat jag inte klarar av, han behöver inte fråga. Jag förstår att de vill väl och att det inte kan vara så lätt att ha en främling i sitt hus som en ska ta hand om samtidigt som en måste lite på den trots att en inte vet något om personen. Men jag bir så trött på det! Jag kommer från en kultur där jag får vara ifred om jag vill! Det här med att koppla av med en bok eller jobba ostört existerar liksom inte här. Han vet att jag har bott ifrån mina föräldrar i snart tre år men det hjälper liksom inte för här gör en allting tillsammans, hela familjen, oavsett ålder.

Droppen var idag, familjen skulle åkt iväg på bröllop i kväll och vara borta ett par dagar, jag har sett fram emot det här så himla mycket! Det skulle bli så skönt att få bestämma själv när jag går upp, vad och när jag äter min mat och kunna använda mopeden utan att fundera på om de egentligen hade behövt ha den. Så blir det ju inte riktigt då, inte nog med att de inte åkte ikväll utan istället i morgon efter frukost så har Red nu bjudit in sin svåger med fru att bo här under tiden som de är borta! Jag kommer inte få vara ensam! Jag kommer inte få laga pasta och äta bröd till frukost! Jag blir så otroligt trött… Jag tog upp det med honom, när jag insåg att allihop inte skulle åka iväg i morgon. Jag har haft det på känn hela helgen att han inte har varit helt öppen mot mig med planerna inför bröllopet. Jag tror verkligen att han vet att jag sett fram emot att vara ensam men han smiter liksom undan. När jag konfronterade honom låtsades han först inte förstå vad jag sa, sen förklarade han att de inte ville med på bröllopet utan skulle stanna här. Ja men varför? Varför ska de stanna här istället för att bo i sitt eget hus, är det för att någon måste laga mat åt mig? Är det för att du inte vill att jag ska vara ensam i huset? Nej, nej ingenting sådant, det bedyrar han, säger rakt ut att det inte finns någon anledning… Jaha, säkert. Varför kan han inte vara ärlig mot mig istället? Det vore så mycket enklare. Nu måste jag ändra planer, jag kommer inte få laga mat ostört i köket det kan jag lova. På samma sätt som jag inte får tvätta mina kläder utan att höra att jag gör fel. Kommer antagligen vara
hemma så lite som möjligt istället de här dagarna dels för att få göra som jag vill men även för att dessa människor i stort sett kan två ord engelska och det tar ännu mer energi när jag inte kan kommunicera med folk. Det har jag nog av på SEADO.

Alltså det känns lite som ett nederlag att säga det men jag kommer inte bo hos en Kambodjansk familj mer än en månad. Jag tror nämligen att Robert och Sofie haft det likadant när de bott hos sina respektive familjer. Jag klarar inte av att ha någon som ska ha sån stenkoll på mig hela tiden, det tar för mycket ork och när jag är ”hemma” vill jag samla energi inte bli av med den. Förlåt mig, jag ger upp, jag är en dålig utlandsvolontär som inte klarar av att ta till mig kulturen ordentligt. En månad räcker.